06.04.10
Hej
Sitter med alldeles för mycket tankar i huvudet som måste ut.
Jag vet inte, de flesta tankarna finns hos en person jag för snart ett år sen
lade långt bakom mig och bestämde mig för att inte ödsla mer energi på.
Den här personen fick mig att känna kärlek för första gången, jah den kärlek som
är besvarad. Den här personen fick mig att känna mig speciell, som jag var
något vackert man var stolt över, hur jag än såg ut.
Jag lärde känna den här presonen riktigt bra under väldigt kort tid.
Jag såg personen växa i sig själv under sin tid med mig, men också såg
jag hur personen fick större krav på sig själv, för att vara bra nog,
fin nog, snygg nog för mig. Personen ville att han skulle uppfylla alla dom
kriterierna som personen ansåg att jag gjorde.
Någonstans tog det kål på mig.
Jag och personen började efter en tid bråka om minsta småsak , personen skrek,
jag grät, jag skrek , personen grät. Sen blev vi sams och gulliga sms började flöda in.
En ny kärleksförklaring varje gång vi inte hade annat att prata om.
Självklart var det bådas fel, om inte minst mitt eftersom jag tröttnade men bara lät det vara.
Sommaren kom , en sommar som vi båda hade fruktat. Personen skulle resa bort 2 veckor och
när personen skulle komma hem skulle jag resa bort i 3 veckor. Vi fick inte mycket av sommaren
till varandra , även om det hade varit det bästa.
Den första delen av sommaren när personen var på sin resa gick bra, självklart så gnagde saknaden men
det var juh något vi båda hade räknat med. Men sen när personen kom hem kändes
det inte som personen hade varit borta länge nog ( i alla fall inte för mig ).
Personen och jag umgicks tätt i de få dagarn vi hade innan jag skulle resa bort restarande del av sommaren.
Dagen innan jag skulle kliva på planet som skulle leda mig miles away så lång jag med en telefonlur
tätt tryckt mot mitt öra, hörde en upprörd röst i andra änden. Vi var igång igen ,
bråkade om något som egentligen inte tillförde världen inte minst OSS någonting.
Under min resa träffade jag nya människor som jag ärligt måste säga har gjort mig
till så mycket av vad jag är idag. De förändrade mitt liv. Gav mig både bra
och dåliga erfarenheter. Vi lärde av varandra och håller kontakten även idag.
Under resan var mina känslor redan i ett kaos, jag kunde inte hålla ordning på
vad som vad. Det slutade helt enkelt med att jag blev riktigt charmad av en
annan pojke under dessa 3 veckor. Denna pojke blev också charmad av mig.
Det var där jag insåg att jag kan inte vara tillsammans med personen och samtidigt
gå och tänka på pojken. Så jag tog ett riktigt svårt beslut, jag valde att bryta det för-
hållande jag hade med personen, vilket gjorde denne förkrossad.
Jag hatade mig själv , jag hatade att jag sårat personen.
Personen hörde hela tiden av sig och jag gav respons , personen var arg ,
ledsen och besviken för att jag valt att bryta något som han älskade så mycket.
Vi fortsatte bråka, mer och mer. Jag satt på min sängkant och grät varje dag.
Detta pågick i månader innan det plötsligt blev helt tyst.
Efter detta har jag hört av personen periodvis och det sista som sades var "jag vill inte att du hör av dig mer"
Inte för ens på senare tid så har jag börjat fått svårt att inte höra av mig , jag vill veta
hur personen har det, jag tänker på personen. Vill höra presonens röst,
vilken jag idag har glömt bort ( det är sjukt! ) .Jag vet varken ut eller in, det käns fel att
höra av sig när personen har bett mig att inte göra det, men jag vill bara
tala om att min ilska och frustration nu lagt sig och att jag vill prata om vardagen,
prata om livet , prata om det som gick snett och minnas det bra.
För det fanns en gång en tid då det fanns kärlek mellan oss två, den får inte glömmas!
Kärlek och respekt!
/K
Sitter med alldeles för mycket tankar i huvudet som måste ut.
Jag vet inte, de flesta tankarna finns hos en person jag för snart ett år sen
lade långt bakom mig och bestämde mig för att inte ödsla mer energi på.
Den här personen fick mig att känna kärlek för första gången, jah den kärlek som
är besvarad. Den här personen fick mig att känna mig speciell, som jag var
något vackert man var stolt över, hur jag än såg ut.
Jag lärde känna den här presonen riktigt bra under väldigt kort tid.
Jag såg personen växa i sig själv under sin tid med mig, men också såg
jag hur personen fick större krav på sig själv, för att vara bra nog,
fin nog, snygg nog för mig. Personen ville att han skulle uppfylla alla dom
kriterierna som personen ansåg att jag gjorde.
Någonstans tog det kål på mig.
Jag och personen började efter en tid bråka om minsta småsak , personen skrek,
jag grät, jag skrek , personen grät. Sen blev vi sams och gulliga sms började flöda in.
En ny kärleksförklaring varje gång vi inte hade annat att prata om.
Självklart var det bådas fel, om inte minst mitt eftersom jag tröttnade men bara lät det vara.
Sommaren kom , en sommar som vi båda hade fruktat. Personen skulle resa bort 2 veckor och
när personen skulle komma hem skulle jag resa bort i 3 veckor. Vi fick inte mycket av sommaren
till varandra , även om det hade varit det bästa.
Den första delen av sommaren när personen var på sin resa gick bra, självklart så gnagde saknaden men
det var juh något vi båda hade räknat med. Men sen när personen kom hem kändes
det inte som personen hade varit borta länge nog ( i alla fall inte för mig ).
Personen och jag umgicks tätt i de få dagarn vi hade innan jag skulle resa bort restarande del av sommaren.
Dagen innan jag skulle kliva på planet som skulle leda mig miles away så lång jag med en telefonlur
tätt tryckt mot mitt öra, hörde en upprörd röst i andra änden. Vi var igång igen ,
bråkade om något som egentligen inte tillförde världen inte minst OSS någonting.
Under min resa träffade jag nya människor som jag ärligt måste säga har gjort mig
till så mycket av vad jag är idag. De förändrade mitt liv. Gav mig både bra
och dåliga erfarenheter. Vi lärde av varandra och håller kontakten även idag.
Under resan var mina känslor redan i ett kaos, jag kunde inte hålla ordning på
vad som vad. Det slutade helt enkelt med att jag blev riktigt charmad av en
annan pojke under dessa 3 veckor. Denna pojke blev också charmad av mig.
Det var där jag insåg att jag kan inte vara tillsammans med personen och samtidigt
gå och tänka på pojken. Så jag tog ett riktigt svårt beslut, jag valde att bryta det för-
hållande jag hade med personen, vilket gjorde denne förkrossad.
Jag hatade mig själv , jag hatade att jag sårat personen.
Personen hörde hela tiden av sig och jag gav respons , personen var arg ,
ledsen och besviken för att jag valt att bryta något som han älskade så mycket.
Vi fortsatte bråka, mer och mer. Jag satt på min sängkant och grät varje dag.
Detta pågick i månader innan det plötsligt blev helt tyst.
Efter detta har jag hört av personen periodvis och det sista som sades var "jag vill inte att du hör av dig mer"
Inte för ens på senare tid så har jag börjat fått svårt att inte höra av mig , jag vill veta
hur personen har det, jag tänker på personen. Vill höra presonens röst,
vilken jag idag har glömt bort ( det är sjukt! ) .Jag vet varken ut eller in, det käns fel att
höra av sig när personen har bett mig att inte göra det, men jag vill bara
tala om att min ilska och frustration nu lagt sig och att jag vill prata om vardagen,
prata om livet , prata om det som gick snett och minnas det bra.
För det fanns en gång en tid då det fanns kärlek mellan oss två, den får inte glömmas!
Kärlek och respekt!
/K
