misslundquist

Sårad, trasig och förvirrad träffar jag väggen. Känns som om jag tillbringat mycket av min tid under de senaste veckorna med huvudet dunkandes in i den där väggen.

Ger mer tid än jag får tillbaka.

Det är juh inte så att jag inte vill släppa det... Jag försöker hela tiden. Men , dessa drömmar som ständigt återkommer gör det inte direkt lätt.

Ormar som bara slingrar sig närmare, jagar mig, blottar sina sylvassa ,långa vita tänder. Giftet känns domnande, dunkande, slitande, ömt. Jag hugger ormen , hugger den i småbitar, den får inte äta den lilla kattungen. Jag är totalt livrädd, ser bara suddiga konturer genom tårarna. Fortsätter att hugga, hugga tills ormen är strimlad. Jag vet att den inte är död, för imorgon är den tillbaka igen, ännu större ännu farligare.

Kattungen känns ynklig i min famn,den skakar. Eller är det jag ? Ormen rycker till på golvet. Hugger den igen för att vara säker.

Hennes blick på mig är full med hat. Hatet sprider sig till hennes röst när hon fårgar vad jag gör i hennes hus. Plötsligt vet jag inte varför jag är där.